Jag tycker faktiskt inte att det är konstigt att bli glad, det råder väl ingen tvekan om att det är ett stort steg för en kyrka. Det finns ju flera hundra år av övertygelse hos en hel massa människor och en hel del arga debattörer som säger att så här får man inte göra. Det kan tyckas som ett litet steg men för en organisation som traditionellt sett hämtar sin bärighet från lagar och regler som är flera tusen år gamla är det ett jätteskutt framåt och det har gått fort.
Om man själv försökt påverka inom kyrkan kanske det ser ut som att det gått i ultrarapid men glöm inte bort att religion är något som förändras extremt långsamt. Det finns ju fortfarande ganska många inom kyrkan som är motståndare mot kvinnliga präster och debatten om homosexualitet (alltså inte huruvida man kan bli biskop utan om man alls får vara) är en av de mest hjärtskärande i Svenska Kyrkans historia.
Jag ser det här som en signal, inte så mycket till oss som inte är aktiva i kyrkan eller ens till homosexuella utan till bakåtsträvarna inom kyrkan. Det är en tydlig markering att nu är det dags att släpppa sargen och komma in i matchen, det finns inte längre ett utrymme för att vara anti-homosexuell (kunde inte komma på något bättre ord och tar tacksamt emot tips). Förmodligen kan de inomkyrkliga bråken (och tramsandet från diverse frikyrkor) hålla på i hundra år men det spelar ingen roll, det går inte att föra en anti-homosexuell hållning i ett stift där den högsta ledaren (biskopar har egentligen ingen ovanför sig i hierarkin även om det kan verka som att ärkebiskopen är boss) är öppet lesbisk. Tuff skit och hårda papper för bakåtsträvarna, Svenska Kyrkan har bytt linje och nu befäst det och det finns inget de kan göra åt det.
