Hur reagerar du?

Arg så att blodet kokar över artikel i bloggHur reagerar du när du läser något du inte håller med om? Hur reagerar du när du läser något som gör dig arg? Jag fick en del arga reaktioner på min förra bloggpost och bestämde mig då för att ta mig en funderar på hur jag själv reagerar på sånt jag läser som gör mig arg.

För 10-12 år sedan brukade lag läsa DN och SvD (med tonvikt på SvD). Jag har aldrig varit särskilt intresserad av nyheter utan det var ledare och debatt som fängslade mig. Ofta brukade jag sitta på café och läsa med en kopp kaffe innan jobbet och jag lärde mig en sak om mig själv. Nästan varje dag läste jag något som gjorde mig upprörd. Jag blir lätt upprörd över sånt som jag tycker är dumt.

I teorin skulle jag kanske kunnat kasta mig över papper och penna och formulera en insändare (som förstås inte blivit publicerad) och lägga på lådan. Det var faktiskt inte så länge sen, jag kunde nog ha mailat men alternativet brevlåda fanns förstås det också. Nu gjorde jag aldrig det, en av anledningarna var att jag inte kände ett behov av det. Bara för att jag var arg innebar det inte automatiskt att jag måste basunera ut det.

När bloggen klev in på banan förändrades allas vårt beteende rejält. Helt plötsligt kunde vi säga vad vi tyckte direkt, vi kunde dels säga det i kommentaren, dels på vår egen blogg. Om vi ville var steget från ilska till handling kortare. Vi upplevde också att kraven på åsikterna var mindre, man behövde inte längre sitta och formulera sin insändare en hel dag för att lyckas få den publicerad, bloggen släpper ju fram vad som helst.

Helt plötsligt fanns det en arena där vem som helst kunde besvara ledarskribenten på bara några minuter med vad som helst. Här startar debatten om näthat. När det är så lätt att reagera och när blodet kokar kan det förstås resultera i ren och skär ilska i kommentaren. Nu är min fråga, hur hanterar du den friheten?

Bloggen och bloggkommentarer är ett fantastiskt instrument för demokrati. Bloggen fyller en funktion som pressen aldrig klarat av, att skapa en helt oberoende press. Måhända har alla bloggare egna anledningar att blogga men tillsammans skapar de något som är större än sin egen agenda. Här i finns också anledningen till att jag tycker att det är så viktigt att få blogga och kommentera anonymt, i och med att möjligheten finns öppnar vi för sånt som Wikileaks. Friheten att göra det är bra för dig och mig och alla, det är bra för samhället. Du har däremot ett personligt ansvar när du använder friheten. Det är kanske inte ett ansvar på det sätt att vi ska leta rätt på dig och bestraffa dig men det är ett ansvar att hantera friheten på ett så bra sätt att vi får behålla den.

På den här bloggen får man kommentera anonymt, det innebär också att jag har gjort ställningstagandet att man får tycka ur man vill i kommentaren. För jag tycker att det är så viktigt att den möjligheten finns. Det är kanske inte så viktigt att den finns på just min blogg men det är viktigt att den finns på Internet. Jag vill med min lilla blogg bidra till ett sånt Internet. Om jag gör så mycket jag kan för att du ska ha den friheten (jag har tyvärr inte kontroll över så mycket mer än min egen blogg) så vill jag att du i gengäld inte använder det mot mig. Jag kommer inte att radera kommentarer som säger att jag är ett stolpskott eller en idiot, de kommentarer jag tar bort (jo en del måste tyvärr bort) är ren spam och sånt som gör att jag blir ansvarig för något som kan skicka mig i finkan (jag har ju ansvar även för vad som finns i kommentarerna).

Allt för många sådana kommentarer (jag är faktiskt ganska besparad från sånt) skulle leda till att jag helt enkelt inte orkade längre, många bloggare klarar inte av trycket av näthat. Jag tror inte jag är så mycket starkare än dem, jag skulle nog också vika mig efter ett tag även om jag tycker det är viktigt.

Hur hanterar jag artiklar som gör mig så arg att jag känner att jag måste göra något?

Jag försöker att ta mitt ansvar i så stor utsträckning som möjligt, jag försöker att inte bli så arg att det kokar och om jag ändå blir det försöker jag hålla mig en dag innan jag reagerar. Ibland går det skitbra, ibland går det inte alls. Jag kommenterar faktiskt däremot alltid under mitt eget namn, bara för att jag inser behovet av anonyma kommentarer innebär det inte att jag har det behovet.

Subscribe / Share

Magnus tagged this post with: Read 687 articles by

2 Comments

  1. Urban skriver:

    Jag föredrar också att kommentera under eget namn men släpper igenom de som vill kommentera anonymt på min blogg.
    Och visst är det som du säger att det är förenat med ett visst ansvar att skriva och kommentera. Mörka krafter inom EU arbetar för att begränsa friheten på nätet och då framför allt bloggare. Som enligt förslag skall behöva registrera sig.

    Så den friheten vi har på nätet är någonting man behöver förtjäna och kämpa för att behålla.
    Biskop Tomas uttryckte det så här för drygt 500 år sedan.
    "Frihet är det bästa ting, där sökas kan all världen omkring, den frihet kan väl bära"

  2. Magnus skriver:

    Jag upplever att det är så lätt att vara mot yttrandefrihet (gäller för en massa andra friheter med) att den måste försvaras med näbbar och klor. Det är lätt att halka dit och tycka att eftersom folk är så fruktansvärt otrevliga på nätet vore det bästa att man registrerade allas namn när de surfar, har faktiskt sett det föreslås. Eller så kan man tycka att det kanske är bäst att man förbjuder proxy-surf så att det går att komma åt terrorister (eller fildelare).






Flattr this

Mer Kärlek

Jag tycker det är väldigt viktigt att visa kärlek på internet och har startat kampanjen Mer Kärlek, skaffa en bloggknapp du också:


Gilla

Om du tycker att Nakna Sanningen är en bra blogg finns det flera saker du kan göra för att göra mig glad:

Du kan skriva om mig på din egen blogg!

Du kan lämna en välbehövlig kommentar på något av mina inlägg.

Du kan Twittra om mig.